Snubblar på ord och suddar så hårt att det blir hål men jag tänker att äsch det spelar ändå ingen roll, jag redan är full av dem. Kanske beror min afasi på en genomträngande ambivalens där ingenting består längre än några sekunder innan det ändras.
Borde kanske räkna dagar och se om svängningarna beror på naturliga hormonbalanser, men känner mig så pass bra att jag vet att detta är i en annan rytm. En annan graf.
(Upp ner upp ner upp ner)
En sinuskurva fick jag mig en gång berättat att de heter vilket etsade sig fast i huvudet, ingraverade sig pannbenet liksom tusentals andra saker jag aldrig mer har användning för. Små detaljer till för att väcka någon slags saknad av det som var. Ett slags lyckligt vemod om det ens existerar.
Kanske blir jag lite för invecklad och trasslar in mig i trådar som aldrig tycks sluta på en vettig plats, men på något sätt är väl det precis så jag är i stunden.
Ologisk, förvirrad och ganska så vilsen.
