en trasig dator

HEJ!

Anledning till denna fullstandiga och kompletta dodstysnad som infunnit sig pa min lilla blogg beror pa en incident jag helst vill halla hemlig pga pinsamt jobbig klantighet fran min sida. Summan av kardemumman av denna *handelse* blev att min dator behovde lamnas in i Goteborg pa lagning dit jag spontanakte en vecka for att halsa pa min fruktansvart saknade Albin.

Mitt lov har varit tipptopp och faktiskt finns det tonvis med bilder fran speciellt Normandie och den lilla fiskebyn vi bodde i. Lovar och svar att allt ska finna sin vag in pa denna blogg i sinom tid da jag sitter med min dator i knat och kan ladda in alla finfina foton.

Till Sverige kommer jag forsta veckan i april sa dessa knappa fjorton dagar ska ga at till att krama barnen, mina vanner och saga hejda till ett varigt Paris.

Ha det bra sa lange et à bientôt!

nu blir det mycket på en gång

Sitter här och inser att det finns shitloads att berätta om den senaste veckan, men att dokumentationen varit under kritik. Min mobilkamera är sämre än sämst så här har jag blandat mina pixliga bilder med några av Linnéas en aning mindre pixliga.

Börjar på onsdagen då Malin skickade ett sms där det stod att det spelade ett svensk band på pop in ikväll och trots 11 timmars arbetsdag kände jag att inte kan man tacka nej till öl, dans och vänner. Sagt och gjort möttes vi upp där jag, Linnéa, Josefine, Josefin och Malin med happy hour-öl framför oss på  ett bord som vi råkade dela med några till svenskar som på kuppen var bandets barndomsvänner. 

Vi hoppade oss sedan svettiga i källaren tillsammans med betydligt mindre dansanta fransoser till vad som skulle kunna kallas lite brittpop-indie fast från Örebro. Efteråt lärde vi känna dessa trevliga pojkar lite bättre och blev bjudna på mer öl eftersom de ändå fick allt gratis och de tyckte att vi hade dansat så jävla bra. Vi tillbringade kvällen på ute på trottoaren och i mjuka soffor diskuterande Paris värdelösa utbud på fyllekäk och nattmat, isbjörnar i Kanada och som alltid det ofrånkomliga ämnet dialekter eftersom alla här tycker jag pratar precis som man bör göra då man kommer från Norrland. Löjligt.

Och efter att ha blivit lovad sängplats hemma hos Malin, men metron slutat gå efter klockan ett erbjöd sig pojkarna att dela pop ins källare med oss och instrumenten. Jag fick dela kudde och vi försökte få de slitna persiska mattorna att bilda en någorlunda bekväm sovplats vilket ömma muskler och få timmars sömn nästa morgon sedan visade sig inte hade fungerat. Malin och jag tog oss tillbaka hem nästa dag tillsammans med morgonpendlare medan pojkarna fortsatte mot Hamburg och fler gratis barer och källarspelningar.

Denna lördag drack Linnéa, Josefin och jag öl och vin hemma hos Malin i Ivery. Fick för oss att göra yogaövningar och jag tror att jag nästan knäckte ryggen vid kamelen. Höger bild (plus en massa fler) förevigades av Linnéa via hennes instagram HÄR. 

Hon och jag hoppade mitt i natten in i en fotoautomat vid Madeleine och till höger har vi en av de finaste höstdagarna någonsin förevigad under en av mina promenader i bästa Bois de Vincennes. 

Vill även påminna i detta inlägg om att jag självklart gör en himla massa andra saker förutom att dricka öl och vara ute till klockan sex på morgonen. En dag här spontangick jag in på Louvren och passerade i det närmaste alla tavlor Karin visade oss under kultur- & idéhistorian. Lite roligt och surrealistiskt sådär. Och igår var familjen och jag på Versailles där salle des glaces var helt andlöst vackert även om den täta folkmassan gjorde upplevelsen en aning mindre rolig.

Igår var även dagen jag joinade en kör och sedan mina aktiva år under mellanstadiet hade jag nästan glömt hur förbannat roligt det är att sjunga flerstämmigt. Dessutom övade vi in I will med Radiohead i stället för klassiskt kyrkliga sånger vilket passar mig mycket mycket bättre. Är lite kär i Paris för närvarande och tycker att tiden till i slutet av månaden kan skynda sig lite eftersom både mamma, Johan och Lell kommer och hälsar på. Det är absurt hur mycket jag saknar dem.

tvättar två dagars smink och masserar ömma fötter

Är hemma efter nästan två dygn ute på Paris gator. Drog till festivalen we love green där jag hittade två vänner som liksom jag kände att klättra över en stenmur och avslappnat planka förbi en vakt var en fenomenal idé. Såg James Blake innan det blev dags att köpa vin i återvinningsbara plastmuggar och sedan följa ett gäng fransoser runt bland trånga barer. Missade inte så oväntat min sista metro hem men fick sova hos min nya vän Linnéa i hennes fina och trånga vindsrum. 

Idag drog jag med henne på en picknick i parc des buttes chaumont med ett gäng trevliga människor innan vi kände för en favorit i repris för att höra Beirut. Förbannar det faktum att jag inte har några bilder alls från denna makalöst fantastiska helg och känner att nu är prio nr ett att köpa en bra liten diggi jag kan ha med mig vart jag än går.

Observera vimplarna i bakgrunden som ingår i planen att göra rummet en aningen mer personligt. Tycker de hänger bra och piffigt över min säng nu.

att ge blod - en sann historia

Blev kallad till blodgivningen igår och tänkte inga problem, borde klara det galant. Allt går bra, slangen pumpar för fullt och jag ligger på en brits och filosoferar. När det är färdigt och jag både vilat och fått bandage känner jag mig helt ok och men stört törstig och sugen på bullar så jag börjar långsamt gå mot fikarummet. 

Precis när jag nått bänken och ska ta en kanelbulle känner jag hur hela skallen kopplas bort och jag stapplar runt lite där jag står innan jag extremt ograciöst faller mot golvet.

Fyra sjuksköterskor spurtar ut från salen och Supersnälla Anders kastar sig fram och fångar upp mig precis innan jag slår i marken. (Som i romantiska filmer med enda skillnaden att han ej var en ung prins utan gammal och att jag inte alls hade en alldeles för hårt spänd korsett eller fäktande solfjäder.) Två sköterskor till kommer springande med en bår som jag hivas upp på, hela mitt huvud susar och jag försöker generat säga att hallå ingen fara jag trillade bara men sen inser jag hur dumt det låter och börjar då istället fnissa lite sinnessjukt för mig själv. Skjutsas in till ett litet svimningsrum där jag får medicin och vatten och Supersnälla Anders tar hand om mig som om jag vore dödssjuk.

Spenderar totalt över en och en halv timme på sjukhuset och går till sist vimmelkantigt hem.

Kul att ge blod mvh livräddaren.

ett mästerverk som tagit månader att slutföra:

Blir stolt och ögat fäller nästan en tår 

då lillebror väljer att gå i mina fotspår. 

För ack så bra jag honom lärt

varför midgård är så himla värt.

Med uttråkad blick som denna

han ingen saknad kommer känna,

efter gina-linnen och sportiga strumpor

eller de som knappt vill täcka sina rumpor.

Pretton, hipsters och häftiga esteter

(bara några få gillar procentenheter)

en gullig Stig vår kaffa har

ingen i Oasen är ens jämförbar.

Till hösten, ett lycka till min lilla ärta, krossa nu ingens hjärta.

MVH poeten och esteten

LONDON

Vi strövade runt i Soho och på Berwick Street hittade vi en mängd skivaffärer som sålde dammiga vinyler och CD-skivor med brittisk indie.

Vi åt mat i en park där jag blev lite rädd för en hund som tyckte det var jättekul att antingen 1. morra åt allt som rörde sig 2. tugga på husses ben 3. svingas runt runt i luften av husse.

Oxford Street betade vi obligatoriskt av men blev less på alla människor då vi behövde stå i kö för att kunna gå fram längs gatan eftersom de höll på med ett byggarbete. Dessutom blev det mindre kul eftersom jag hatar turister och på Oxford Street hör man mer svenska än engelska så det blir lite för mycket hej hej Stockholm-känsla.

En dag var vi på Victoria & Albert Museum men Filippa ville mest spendera tid i shoppen så jag satt på en stol, åt äpplen och vilade mina onda fötter (tips: köp ej nya skor två dagar innan en resa)

Omplåstring efter nattligt äventyr i Shoreditch som inte slutade förrän nio nästa morgon.

Camden Market där vi stötte på turistsvenskar men förutom det var jättebra såklart.

Åt meal deal-sushi från Boots som skickade med soja i fin förpackning. Meal deals var verkligen vad vi levde på halva veckan.

En morgon gick vi till ett av de underbaraste caféerna jag varit på i Soho där vi åt frukost med en av våra rumskompisar. Det här är Filippas croissant aux amandes.

Soetkin från Nederländerna dansade salsa och balett i någon ananasstudio som uppenbarligen var väldigt prestigefylld och lärde oss att det inte är någon skillnad mellan Holland och Nederländerna, bara att det sista är stiligare.

På onsdag hade vi varit på middag hos mina engelska familjevänner som tyckte att vi borde flytta in hos dem istället så sagt och gjort, vi avbokade de sista nätterna på hostelet, fick pengarna tillbaka och bytte tubestation till Highbury & Islington.

Vi sov i Sams rum som hade en bra affisch på väggen.

Kändes som världens lyx med tidning, flingor och te om mornarna och jag fullkomligt älskar engelsmännens envishet över traditioner såsom the milkman som fortfarande levererar glasflaskor till dörren varje morgon om man vill.

Och det här var nog de bästa sju dagarna på länge där glädjeruset pumpade varenda sekund och fötterna dansade sig blodiga till Mumford & Sons eftersom London inte brydde sig om att din födelsedag är om först tjugosju dagar - du fick ha roligt ändå. Och det blev cigarettsmakande munnar och han som hejdade dig för att säga you are so pretty eller de som kallade er ladies och bjöd på rödvin ur immiga plastglas som allt tillsammans vägde upp för tunnelbanor som slutat gå, bristfällig sömn och stelfrusna kroppar då det råkade bli bussen åt fel håll (för mitt i natten blir vänstertrafik extra knepigt). Dagar med promenader överallt och kaffe på en bänk i Hampstead Heath för att livet bara var spontant och precis som ni ville men som nu får dig att inse att allt är bättre än Umeå för här spelar tjugosju dagar roll och ingen säger sweetheart och blodiga fötter kan du knappt få, möjligen några blåsor men då enbart till Rihanna och andra Rix FM-hits. För nu verkar allt mindre och sämre eftersom borta bra men hemma bäst förlorat för länge sen.

för ett år och elva dagar sedan

Frosttäckt gräs och tusentimmars-fika med Lell. Lyssnade sönder Fleetwood Mac och Miles Davis och hann med Jazzfestivalen med Chick Corea. Slog upp synonymer för spricka (gå i bitar, brista, sprängas, explodera, misslyckas, upplösas) och kände att någonstans var det där jag. Limmade ihop så gott det gick med ett löfte om att nästa höst skulle bli annorlunda (hel: ostyckad, okrossad, oskadd, välbehållen) och trehundrasjuttionånting dagar senare med en väska att packa förstår jag att äventyr på andra sidan havet är precis vad som botar. 

för vi har trasiga hjärtan men är lyckliga ändå

Snubblar på ord och suddar så hårt att det blir hål men jag tänker att äsch det spelar ändå ingen roll, jag redan är full av dem. Kanske beror min afasi på en genomträngande ambivalens där ingenting består längre än några sekunder innan det ändras.

Borde kanske räkna dagar och se om svängningarna beror på naturliga hormonbalanser, men känner mig så pass bra att jag vet att detta är i en annan rytm. En annan graf.

(Upp ner upp ner upp ner)

En sinuskurva fick jag mig en gång berättat att de heter vilket etsade sig fast i huvudet, ingraverade sig pannbenet liksom tusentals andra saker jag aldrig mer har användning för. Små detaljer till för att väcka någon slags saknad av det som var. Ett slags lyckligt vemod om det ens existerar.

Kanske blir jag lite för invecklad och trasslar in mig i trådar som aldrig tycks sluta på en vettig plats, men på något sätt är väl det precis så jag är i stunden.

Ologisk, förvirrad och ganska så vilsen.

rubriklöst

Och även fast detta är vad jag längtat efter i hundratals dagar stannar jag upp och tänker att, jaha var det inte mer än såhär. Kanske är det fortfarande svårt att greppa att de timmar som ägnats framför datorn och ångestladdade worddokument nu har uppehåll i fler veckor än det finns fingrar på en hand. Säger på återseende Midgård och ikapp med att orden sjunker in framträder sommarlovet mer tydligt. Överrumplad  inser jag att måndag lika gärna kan vara lördag och spelar roll om klockan är tolv eller tre, det är ändå bara jag som styr. Frihet existerar för första gången på länge och jag måste bara öppna ögonen för att se den.