Vi strövade runt i Soho och på Berwick Street hittade vi en mängd skivaffärer som sålde dammiga vinyler och CD-skivor med brittisk indie.
Vi åt mat i en park där jag blev lite rädd för en hund som tyckte det var jättekul att antingen 1. morra åt allt som rörde sig 2. tugga på husses ben 3. svingas runt runt i luften av husse.
Oxford Street betade vi obligatoriskt av men blev less på alla människor då vi behövde stå i kö för att kunna gå fram längs gatan eftersom de höll på med ett byggarbete. Dessutom blev det mindre kul eftersom jag hatar turister och på Oxford Street hör man mer svenska än engelska så det blir lite för mycket hej hej Stockholm-känsla.
En dag var vi på Victoria & Albert Museum men Filippa ville mest spendera tid i shoppen så jag satt på en stol, åt äpplen och vilade mina onda fötter (tips: köp ej nya skor två dagar innan en resa)
Omplåstring efter nattligt äventyr i Shoreditch som inte slutade förrän nio nästa morgon.
Camden Market där vi stötte på turistsvenskar men förutom det var jättebra såklart.
Åt meal deal-sushi från Boots som skickade med soja i fin förpackning. Meal deals var verkligen vad vi levde på halva veckan.
En morgon gick vi till ett av de underbaraste caféerna jag varit på i Soho där vi åt frukost med en av våra rumskompisar. Det här är Filippas croissant aux amandes.
Soetkin från Nederländerna dansade salsa och balett i någon ananasstudio som uppenbarligen var väldigt prestigefylld och lärde oss att det inte är någon skillnad mellan Holland och Nederländerna, bara att det sista är stiligare.
På onsdag hade vi varit på middag hos mina engelska familjevänner som tyckte att vi borde flytta in hos dem istället så sagt och gjort, vi avbokade de sista nätterna på hostelet, fick pengarna tillbaka och bytte tubestation till Highbury & Islington.
Vi sov i Sams rum som hade en bra affisch på väggen.
Kändes som världens lyx med tidning, flingor och te om mornarna och jag fullkomligt älskar engelsmännens envishet över traditioner såsom the milkman som fortfarande levererar glasflaskor till dörren varje morgon om man vill.
Och det här var nog de bästa sju dagarna på länge där glädjeruset pumpade varenda sekund och fötterna dansade sig blodiga till Mumford & Sons eftersom London inte brydde sig om att din födelsedag är om först tjugosju dagar - du fick ha roligt ändå. Och det blev cigarettsmakande munnar och han som hejdade dig för att säga you are so pretty eller de som kallade er ladies och bjöd på rödvin ur immiga plastglas som allt tillsammans vägde upp för tunnelbanor som slutat gå, bristfällig sömn och stelfrusna kroppar då det råkade bli bussen åt fel håll (för mitt i natten blir vänstertrafik extra knepigt). Dagar med promenader överallt och kaffe på en bänk i Hampstead Heath för att livet bara var spontant och precis som ni ville men som nu får dig att inse att allt är bättre än Umeå för här spelar tjugosju dagar roll och ingen säger sweetheart och blodiga fötter kan du knappt få, möjligen några blåsor men då enbart till Rihanna och andra Rix FM-hits. För nu verkar allt mindre och sämre eftersom borta bra men hemma bäst förlorat för länge sen.
