När jag äntligen blivit ledig efter tre jobbiga 12-timmarsdagar promenerade jag med mamma och Johan vid Eiffeltornet.
Jag var snäll och lånade ut min keps.
Sedan började det från ingenstans åska och dundra innan himlen sekunder efter öppnade sig och haglet vräkte ner. Vi tog skydd under ett träd och mammas paraply.
Trötta i fötterna satte vi på eftermiddagen oss ner på ett kafé och skrev vykort.
Och anledningen till att blev tystare än graven här var pga en resa till Tyskland tillsammans med Lell och att den här veckan bestått av att jobba och känna mig allmänt apatisk och less. Det är alldeles för många och ofta återkommande jag-hatar-mitt-jobb-faser just nu vilket får mitt huvud att explodera av frågor om vad tusan jag ska göra med mitt liv. Typ som i princip alla mina vänner här också funderar på. Och ganska så många av mina vänner där hemma. Kanske är det lite eftergymnasial ångest eller nåt.








