Blev kallad till blodgivningen igår och tänkte inga problem, borde klara det galant. Allt går bra, slangen pumpar för fullt och jag ligger på en brits och filosoferar. När det är färdigt och jag både vilat och fått bandage känner jag mig helt ok och men stört törstig och sugen på bullar så jag börjar långsamt gå mot fikarummet.
Precis när jag nått bänken och ska ta en kanelbulle känner jag hur hela skallen kopplas bort och jag stapplar runt lite där jag står innan jag extremt ograciöst faller mot golvet.
Fyra sjuksköterskor spurtar ut från salen och Supersnälla Anders kastar sig fram och fångar upp mig precis innan jag slår i marken. (Som i romantiska filmer med enda skillnaden att han ej var en ung prins utan gammal och att jag inte alls hade en alldeles för hårt spänd korsett eller fäktande solfjäder.) Två sköterskor till kommer springande med en bår som jag hivas upp på, hela mitt huvud susar och jag försöker generat säga att hallå ingen fara jag trillade bara men sen inser jag hur dumt det låter och börjar då istället fnissa lite sinnessjukt för mig själv. Skjutsas in till ett litet svimningsrum där jag får medicin och vatten och Supersnälla Anders tar hand om mig som om jag vore dödssjuk.
Spenderar totalt över en och en halv timme på sjukhuset och går till sist vimmelkantigt hem.
Kul att ge blod mvh livräddaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar